Hittade en text av Peter LeMarc jag inte hört på länge, förr brukade jag lyssna på honom då och då, han skriver så vackert och träffande många gånger. Men den här texten beskriver den kärlek jag och säkert många med mig letar efter. Kanske finns den redan i mitt liv, kanske inte, det får tiden utvisa.
Pojken och flickan på Drottningtorget se dom kysser varann.
Dom blundar för bussar som kör förbi som bara älskande kan.
Och din syster sa: "Det där går aldrig bra"
och vi två tog ett tåg från en stukande stad.
Där satt vi hand i hand, tätt tryckta mot varann.
Vi märkte inte ens hur septemberskogen brann.
Fick inga löften med oss på färden.
Det var du och jag mot världen.
Så var det då, så är det nu, du och jag mot världen.
Alltid jag och du.
Som fångade fåglar i två rum och kök på 40 kvadrat.
Bland blöjor och barnskrik, lego och intrampad Sempermat.
Vi hade ingen plan, ingen given manual,
fick aldrig något arv, inget sparkapital.
Vi kunde skilts åt där och då.
Men gjorde än en gång ett val.
Vi älskade, vi slogs, men hade mod att stanna kvar.
Fick inget gratis på den här färden.
Det var du och jag mot världen.
Så var det då, så är det nu, du och jag mot världen.
Alltid jag och du.
Låt ingen trycka ner dig, låt ingen djävul komma åt dig.
Ge mig din packning och jag bär den,
för det är du och jag mot världen
Vi två vi hör inte hemma någonstans.
Här är vi kind mot kind ännu i denna livslånga dans.
Och trots att jag har kysst var millimeter av din hud
är det som första gången jag rör vid dig nu.
Så när vi fortsätter på färden
Är det du och jag mot världen.
I dag och alla andra dar, du och jag mot världen.
Vi är ännu kvar.
Det är du och jag mot världen!
Så var det då, så är det nu, du och jag mot världen.
För alltid jag och du.
Mmm
/Kram, C!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar